Vårsol

Det är dags att avsluta en artikelserie här på bloggen.

Det gäller Gripenbergs sol, hans fyra delars soldikt ur "Aftnar i Tavastland". Jag har kört den sedan förra sommaren, har kört sommar- och höst- och vintersolsdikterna. Nu kommer vårdikten som är sorglig, så sorglig, i varje fall sista strofen.

Gripenberg var förvisso en pessimist, han var ofta sorgsen - men man kan inte vara glad jämt, bluesiga tongångar har också sin plats. Och "i ordet klagan bor silverflöjter" som Malmberg sa.

Följande dikt är ett slags oxymoron. Jag menar, sorglig vårdikt verkar galet men så kan det vara, sådan är oxymorons natur; det är "en skarpsinnig dumhet" där två till synes oförenliga begrepp krockas, typ "tung lätthet", "en sorg i rosenrött" osv.

Plats nu för Gripenbergs "Sol", avdelning vår:

Lys, sol, över vårens ängar
och vaknande, lustigt liv!
Åt alla som länge längtat
din gyllene gåva giv -
låt vajande vårbjörk viska
sin sång som ständigt är ny,
låt tinande solbadd växla
med vindbrus och hagelby.

Lys yr på den ångande mullen
där brodden bryter sig fram,
låt darrande strålar dansa
i skogen från stam till stam.
På älskande människors möten
och ungdomens äventyr
lys, vårsol, som länge väntas
och fort försvinner och flyr.

Lys blek som en slocknande låga
en isande barvårskväll,
när fönster och dörrar slutas
i frysande sorgetjäll.
Lys dämpad en vindlös afton
med frost över mark och sjö,
lys blek som en sista hälsning
för dem som om våren dö.

Vintersol

Vi har vinter i vårt land, ja min själ, det har väl inte undgått någon. Allra minst mig.

Ånej, vinter är det. Och det har åter blivit dags att kolla in vad den käre Gripenberg har att dikta om det, närmare bestämt hur hans soltema gestaltar sig i snölandet. Klicka på länken nyss så ser ni de andra soldikter jag publicerat av honom, från sommar respektive höst. Det hela kommer att avslutas med hans soliga vårdikt.

Men nu över till Gripenbergs "Sol" och kapitlet vinter. Som den borne pessimist han var skriver han bland annat "du lyser men värmer icke", men nog värmer själva åsynen av solen även under vintern? Det åsido är det ett sant lyriskt stycke detta:

Det gulnar, det rodnar i öster
och luften är hård av köld.
Lyft högt över islupna skogar,
du sol, din brinnande sköld!
Stig fram över svartgröna åsar
och sovande sjöars is,
låt lysande lågor leka
i dröjande morgondis.

Du lyser, men värmer icke,
din eld är maktlös och död,
du dröjer så lågt på himlen
i dagslång aftonglöd.
Du är en främmande konung
vars rike vi fjärran se -
ett rike vars glans och skönhet
emot oss i drömmen le.

Du lyser, men värmer icke,
du blödande vintersol,
men ljuvligt du dock förgyller
vart drömslotts skära kupol.
Du låter drömmarna leva
när mörkret griper oss fatt -
stig röd på skiftande himmel,
du sol ur midvinternatt!

Höstsol

Gripenberg har en dikt i fyra delar kallad "Sol". I somras återgav jag första delen, gissa vilken årstid, och nu kommer höstdelen.

Den talar kanske för sig själv. Notera dock andra strofen, där Gripenbergs vurm för jakten åter kommer till synes. I andra dikter besjöng han ju "ledum, getpors, jägareblomma", han hyllade låten av ett jakthorn i fjärran, och han mindes "blickarna / över glasets glittrande rand", alltså den där ceremoniella hutten man tog under jakter.

Men över nu till Sol, höstkapitlet:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.

Sommarsol

Det är sommar och sol, och vad passar då bättre än att citera Bertel Gripenbergs "Sol"? En smäktande idyll med slutkackord i det mytiska.

Denna dikt har flera delar, en för varje årstid, och här är sommardelen. (Notera förresten de sjungande alliterationerna: "de flyktiga fjärilar fladdra", "det doftar från dikesrenar, från dalar, dungar och fält" och "på gungande, gröna grenar" i andra strofen.)

Det baddar i smultronbacken,
det hettar i häggarnas lä;
jag ligger och lutar nacken
mot en skrattande flickas knä.
Och lätt på min mun hon leker
med ett kittlande tåtelstrå
och solen sticker och steker
och smeker oss båda två.

De flyktiga fjärilar fladdra
och skimra i solens sken
och fåglar pipa och pladdra
och flaxa från gren till gren.
Det doftar från dikesrenar,
från dalar, dungar och fält.
På gungande, gröna grenar
det sjunger och kvittrar gällt.

Vi prisa dig, sol, i stunder
av sövande sommarfrid
som skänka oss åter sekunder
av Edens förlorade tid.
Mer värd är en timme i Eden
än annars tusende år
på den långa, lutande leden
där vardagsvandringen går.

(Ur samlingen "Aftnar i Tavastland", 1911)